Axel
IMG_5967.jpg
IMG_5963.jpg

Anteckningar i mobilen från oktober 2016 - mars 2017 (sen blev fragmenten så många att de blivit till vardag och den rosa bubbla jag fortfarande lever i)

_

Jag vaknar av att du kliar mig på ryggen, vänder mig om och kysser din axel av ren reflex. Jag ångrar mig direkt. Dagsljus och nykterhet - vad tror jag egentligen.

Jag frågar hur det kommer sig att du inte har varit ihop med någon och ser hur mina fingrar mekaniskt smular sönder brödsmulorna på bordet till stoff, bit för bit, när du berättar att du brukar tröttna snabbt. Nej inte brukar. Alltid tröttnar snabbt. Så sa du. Men du sa också att det blir många fler söndagar som dessa och jag klamrar mig, enligt vanlig ordning, fast vid de ord jag vill höra som en envis blodigel och överröstar mina realistiska demoner med total ignorans.

– 

Minnet är så förgängligt, bilderna mer diffusa för varje dag. Men jag, som aldrig lägger speciellt mycket notis till ögon, kan omöjligt glömma din blick. Ögonen som vägrar släppa mina på dansgolvet, suger mig in i din värld som jag inte vet något om.



Introt till Tinning mot tinning våra blickar möts adrenalinkicken i magen när våra händer möter varandra och hur vi kysser varandra lagom tills Jonathan Johansson sjunger att “I want to know what love is” och det är kanske det klyschigaste ögonblicket i mitt tjugofyraåriga liv men jag kunde fan inte bry mig mindre.



Vattenstrålen är för kall och jag fryser antagligen men känner det inte för värmen strålar från dina händer mot min nacke och din mage som trycks mot min och kanske får jag lite nackspärr men det glöms så snabbt bort när dina lena händer drar mig ännu lite närmre och viskar att jag är fin.



Du säger att du vill visa mig Stockholm en dag och även om det är rena frieriet jämfört med allt annat vi inte säger babblar jag bort det och låtsas som ingenting.



När jag kommer till biosalongen har vi inte setts på tjugotvå dygn och fastän jag, som alltid, är där i för god tid sitter du redan innanför foajén och väntar på mig med två glas rödvin på bordet. När jag för en kort stund lyckas koncentrera mig på filmen, kommer små pustar av din parfym och påminner mig om den värld som tar vid tio centimeter från min arm. 



De har gått tre månader när du äntligen fångar min uppmärksamhet för att säga något som jag märker att du behöver samla kraft för att få fram. Du kollar mig djupt in i ögonen och tackar för kvällen och säger att det var din allra finaste födelsedagspresent, sen hånglar vi upp varandra och lägger till ett nytt dansgolv till samlingen.



Jag säger att jag är ledsen för att jag var för full för att riktigt njuta av vår första natt tillsammans på en månad och du säger “det gör inget, det kommer fler”.



När vi vaknar båda två mitt i natten och låter bli att somna om.



Vi pratar om Tinder och du säger att “det är slut med det nu” och jag ångrar efteråt att jag inte tvinga dig att svar på frågan “varför då?”



“Du, Axel. Jag tycker om dig”
(Tystnad: 1 sekund. Upplevs som: 5)
“Jag tycker jättemycket om dig också”



“Det här är farligt att vänja sig vid”
“Varför då?”
“Vänjer man sig vid detta blir det så tråkigt att sova ensam i jämförelse”
(Tystnad: 30 sekunder)
“Fast jag kan ändå tänka mig att göra detta till en vana”
“Jag med”



Jag kastar förpackningen med den nyinköpta tandborsten (Stopp. Rättelse: den är inte alls ny. Den har stått och väntat på dig i två veckor, men det säger jag förstås inte) och din spontana reaktion är att utropa “bästa presenten!”



Du har köpt ett busskort som sträcker sig till Malmö.



“Jag har ett vagt minne av att jag kärleksförklarade dig igår”
“Jaa.. Det gjorde du nog”
“Vad sa jag då?”
“Att det kanske inte var det bästa tillfället att säga det, på ett dagsgolv.. Men att du gjorde det ändå. Så sa du att du är kär i mig”
“Oj, fan. Vad svarade du då?”
“Att jag är kär i dig också”

“Kan du inte sova här varje natt?”